Hej då, Broder Daniel

Det har redan bloggats kilometer om fredagen den åttonde augusti, 2008. Ett datum som kommer att finnas kvar i mitt minne fram tills demensen tar över.

Jag minns Emmaboda 1997. Katastrofen. Jag har läst om konserten i efterhand och tror inte att jag som 17-åring förstod hur illa det var ställt med bandet under konserten. Det spelar ingen roll idag, för bandet har gjort fantastiska skivor och framträdanden efter det. Men jag minns hur jag stod där; välkammad och förmodligen klädd i en liten kavaj, och bara häpnades över att någonting kunde vara så bra live. Jag hade sett dom flera gånger innan - som den där gången på Hemulen när jag i blind eufori slängde mig handlöst från scenen för att inte tas emot av någon. Men nu var det annorlunda. Helt plötsligt var bandet mänskligt. Dom var för fulla för att egentligen ta sig igenom en hel låt, men gjorde det ändå. Jag var förbluffad. Och helt plötsligt efter en massa försök att spela låtarna vi alla hade hört så många gånger förut annonserar Henrik att de ska spela en ny låt. Varenda liten indie i publiken inklusive jag spetsar öronen och ur högtalarna strömmar Old In Just One Day, som om det som hände tidigare aldrig hade existerat. Det var det vi i göteborgsmun kallar magi.

Åter till fredagen den åttonde augusti, 2008. Jag står i en park, mitt i centrala Göteborg. Sista ackordet på The Middle Class ringer ut och jag tittar bort mot min vän och vapenbroder när han inleder Old In Just One Day. Då färdas jag tillbaka i tankar och tid och befinner mig återigen på Emmabodafestivalen 1997. Med ögonen överfyllda av tårar försöker jag intala mig själv att det bara är rock n' roll och att jag gillar det, men det spelar ingen roll längre. Från och med då är hela världen Broder Daniel och det är större än rock n'/or roll.

Broder Daniels sista konsert var väldigt speciell. Samtidigt som det kändes sorgligt med tanke på att jag har följt bandet från vaggan till graven, så var det samtidigt högtidligt och vackert. När No Time For Us klingar ut gråter hela Slottsskogen. Jag gör det också, men fann något positivt i det hela. Alla låtar och skivor finns ju kvar! Hela YouTube är fyllt med nostalgiska klipp från tv och från konserter.

Jag kommer att minnas fredagen den åttonde augusti, 2008 som en oerhört fin dag. Att skriva att det var en värdig avslutning är att ljuga. Det var större än värdigt. Mycket mycket större.