Är du dum i huvet, eller är du rockens kung?

- Det blir kanske en eller två, kanske tre spelningar. Mest på skoj.

Det var en dag i april år 2007. Vi hade repat in ett par låtar för att vi ville ge en vän en värdig start på sin svartklubb som höll till nere vid Lyckholms fabriker. Det var Martin, Lars, Joel och jag. Jag minns att jag var väldigt glad att Martin frågade mig om jag ville vara med på spelningen. Jag minns också att jag visste om att det skulle bli problem eftersom jag inte alls är speciellt bra på gitarr.

Vi repade en tre, kanske fyra gånger och bestämde oss för att vi var redo att krossa oss själva mot våra högt uppskruvade förväntningar. Under sista repet kom Adam och lyssnade och menade på att låtarna saknade något. Han plockade upp en tamburin och Hästpojken var född.

När jag tänker tillbaka på första spelningen så minns jag inte så mycket. Små fragment av ljud och bilder susar förbi i min hjärna, men det är allt. Vid ett tillfälle minns jag att jag tappade mitt capo ut i publiken och förvånades över att en liten klick människor hjälpte mig att leta. Hur kunde de veta att jag hade tappat något? Senare kom det fram att någon i denna lilla klick av människor hade tappat ett kuvert med kokain och att det var det de letade efter. En annan sak jag minns är att jag inte spelade särskillt mycket rätt. Efter spelningen kändes allt prima. Vi hade gjort vår första och sista spelning och alla älskade oss.

Vi gjorde det för gratissprit. Det fanns ingen mening med att försöka göra något för ingen skulle lyssna ändå. Och inget skivbolag skulle vara intresserade. Så vi gjorde det - mest på skoj.

Vi bestämde oss för att vi inte hade något att förlora när vi lade upp låtarna på MySpace. Om ingen lyssnade så var det inga problem och om folk lyssnade och tyckte om det så var det deras problem. Vi hade ju ändå inget skivkontrakt, så vad spelade det för roll. Men bara någon vecka efter vår bejublade spelning började det ringa i mobiler. Helt plötsligt fanns det en manager och ett bokningsbolag. Efter bara ett litet tag till hade vi lyckats få tag i ett riktigt bra skivkontrakt. Nu behövde vi bara låtar att fylla skivan med.

- Alltså, tamburinen är jäkligt viktig.

Efter den första spelningen bestämde vi att det var bättre att låta Adam spela gitarr eftersom han faktiskt kan spela. Martin menade på att jag också skulle vara med eftersom just tamburinen hade visat sig vara väldigt viktig. Underförstått betydde det att Martin inte hade mage att sparka mig och att det var bra att ha mig med i bandet eftersom jag var den enda som hade körkort, men också för att ett överflödigt rytminstrument gör alla band lite mer intressanta.

Vi spelade i tv och vi spelade i Stockholm. Vi åkte på turné med Sahara Hotnights och stal champagne från deras rider. Vi släppte skivan och fick bra recensioner och spelade i tv lite mer. Mitt under pågående turné annonserar Lars att han inte orkar spela i band längre och vi andra antog att vi var framme vid vägs ände.

- Alla trummisar bor i Stockholm, men jag ska kolla med Nico från Whyte Seeds.

Martin Chandra - vår ljudman samt turnéledare - är ganska mäktig! Det finns få saker han tar sig för som han inte löser (han lyckades t.ex. inte få tillbaka sitt körkort redan veckan efter det att han hade blivit av med det som han lovade, men väl styra upp så att han fick det tillbaka en månad innan utsatt tid). Han ringde runt till varenda trummis som fanns i hans sprängfyllda mobiltelefon och hörde sig för. Ingen kunde.

Nico kunde vara med på fyra spelningar, så vi tog tacksamt emot hans hjälp. Redan under första repet förstod vi att Nico inte var någon dussintrummis. Han satte varenda låt på första försöket och vi andra stod med öppna munnar och undrade vad det var som hade hänt. Vi kände oss starkare än någonsin och var väldigt säkra på att det skulle bli bra om vi fick ha Nico med oss för alltid. Fyra spelningar blev senare hela turnén för att vi trivdes med Nico och för att Nico trivdes med oss.

Nu har vi återigen kommit fram till vägs ände. Den här gången är det dock inte någon som hoppar av. Vi är klara med vår vår- och sommarturné och behöver vila. Men innan vi slutar så vill jag passa på att ge följande personer lite uppskattning: Oscar, Christian, Oskar, Kalle, Adam, Martin, Joel & Joel, Chandra och Matte Merch. Ett stort tack även till Mattias, Filip och Hansi för allt ni fått stå ut med under dessa skälvande månader. Ni älskar oss!

Efter lördag så är det över. Och bortsett fyra spelningar i vårt favoritgrannland Norge så blir det inte så mycket mer för oss i år. Bloggen kommer att uppdateras mer sällan. Vill ni höra av er så gör det via info@hastpojken.com, eller så kommenterar ni artigt under varje inlägg som vanligt.


Använd kondom och dela inte nålar,

Pontus