Är du dum i huvet, eller är du rockens kung?

- Det blir kanske en eller två, kanske tre spelningar. Mest på skoj.

Det var en dag i april år 2007. Vi hade repat in ett par låtar för att vi ville ge en vän en värdig start på sin svartklubb som höll till nere vid Lyckholms fabriker. Det var Martin, Lars, Joel och jag. Jag minns att jag var väldigt glad att Martin frågade mig om jag ville vara med på spelningen. Jag minns också att jag visste om att det skulle bli problem eftersom jag inte alls är speciellt bra på gitarr.

Vi repade en tre, kanske fyra gånger och bestämde oss för att vi var redo att krossa oss själva mot våra högt uppskruvade förväntningar. Under sista repet kom Adam och lyssnade och menade på att låtarna saknade något. Han plockade upp en tamburin och Hästpojken var född.

När jag tänker tillbaka på första spelningen så minns jag inte så mycket. Små fragment av ljud och bilder susar förbi i min hjärna, men det är allt. Vid ett tillfälle minns jag att jag tappade mitt capo ut i publiken och förvånades över att en liten klick människor hjälpte mig att leta. Hur kunde de veta att jag hade tappat något? Senare kom det fram att någon i denna lilla klick av människor hade tappat ett kuvert med kokain och att det var det de letade efter. En annan sak jag minns är att jag inte spelade särskillt mycket rätt. Efter spelningen kändes allt prima. Vi hade gjort vår första och sista spelning och alla älskade oss.

Vi gjorde det för gratissprit. Det fanns ingen mening med att försöka göra något för ingen skulle lyssna ändå. Och inget skivbolag skulle vara intresserade. Så vi gjorde det - mest på skoj.

Vi bestämde oss för att vi inte hade något att förlora när vi lade upp låtarna på MySpace. Om ingen lyssnade så var det inga problem och om folk lyssnade och tyckte om det så var det deras problem. Vi hade ju ändå inget skivkontrakt, så vad spelade det för roll. Men bara någon vecka efter vår bejublade spelning började det ringa i mobiler. Helt plötsligt fanns det en manager och ett bokningsbolag. Efter bara ett litet tag till hade vi lyckats få tag i ett riktigt bra skivkontrakt. Nu behövde vi bara låtar att fylla skivan med.

- Alltså, tamburinen är jäkligt viktig.

Efter den första spelningen bestämde vi att det var bättre att låta Adam spela gitarr eftersom han faktiskt kan spela. Martin menade på att jag också skulle vara med eftersom just tamburinen hade visat sig vara väldigt viktig. Underförstått betydde det att Martin inte hade mage att sparka mig och att det var bra att ha mig med i bandet eftersom jag var den enda som hade körkort, men också för att ett överflödigt rytminstrument gör alla band lite mer intressanta.

Vi spelade i tv och vi spelade i Stockholm. Vi åkte på turné med Sahara Hotnights och stal champagne från deras rider. Vi släppte skivan och fick bra recensioner och spelade i tv lite mer. Mitt under pågående turné annonserar Lars att han inte orkar spela i band längre och vi andra antog att vi var framme vid vägs ände.

- Alla trummisar bor i Stockholm, men jag ska kolla med Nico från Whyte Seeds.

Martin Chandra - vår ljudman samt turnéledare - är ganska mäktig! Det finns få saker han tar sig för som han inte löser (han lyckades t.ex. inte få tillbaka sitt körkort redan veckan efter det att han hade blivit av med det som han lovade, men väl styra upp så att han fick det tillbaka en månad innan utsatt tid). Han ringde runt till varenda trummis som fanns i hans sprängfyllda mobiltelefon och hörde sig för. Ingen kunde.

Nico kunde vara med på fyra spelningar, så vi tog tacksamt emot hans hjälp. Redan under första repet förstod vi att Nico inte var någon dussintrummis. Han satte varenda låt på första försöket och vi andra stod med öppna munnar och undrade vad det var som hade hänt. Vi kände oss starkare än någonsin och var väldigt säkra på att det skulle bli bra om vi fick ha Nico med oss för alltid. Fyra spelningar blev senare hela turnén för att vi trivdes med Nico och för att Nico trivdes med oss.

Nu har vi återigen kommit fram till vägs ände. Den här gången är det dock inte någon som hoppar av. Vi är klara med vår vår- och sommarturné och behöver vila. Men innan vi slutar så vill jag passa på att ge följande personer lite uppskattning: Oscar, Christian, Oskar, Kalle, Adam, Martin, Joel & Joel, Chandra och Matte Merch. Ett stort tack även till Mattias, Filip och Hansi för allt ni fått stå ut med under dessa skälvande månader. Ni älskar oss!

Efter lördag så är det över. Och bortsett fyra spelningar i vårt favoritgrannland Norge så blir det inte så mycket mer för oss i år. Bloggen kommer att uppdateras mer sällan. Vill ni höra av er så gör det via info@hastpojken.com, eller så kommenterar ni artigt under varje inlägg som vanligt.


Använd kondom och dela inte nålar,

Pontus

Inspiration vs. schizofreni

Det känns som juni, men är augusti. Det är inspirerande. Eller jäkligt knäckande. Det beror på hur man väljer att se det. Jag är cyniker, men älskar solsken. Är jag schizofren?

Hej då, Broder Daniel

Det har redan bloggats kilometer om fredagen den åttonde augusti, 2008. Ett datum som kommer att finnas kvar i mitt minne fram tills demensen tar över.

Jag minns Emmaboda 1997. Katastrofen. Jag har läst om konserten i efterhand och tror inte att jag som 17-åring förstod hur illa det var ställt med bandet under konserten. Det spelar ingen roll idag, för bandet har gjort fantastiska skivor och framträdanden efter det. Men jag minns hur jag stod där; välkammad och förmodligen klädd i en liten kavaj, och bara häpnades över att någonting kunde vara så bra live. Jag hade sett dom flera gånger innan - som den där gången på Hemulen när jag i blind eufori slängde mig handlöst från scenen för att inte tas emot av någon. Men nu var det annorlunda. Helt plötsligt var bandet mänskligt. Dom var för fulla för att egentligen ta sig igenom en hel låt, men gjorde det ändå. Jag var förbluffad. Och helt plötsligt efter en massa försök att spela låtarna vi alla hade hört så många gånger förut annonserar Henrik att de ska spela en ny låt. Varenda liten indie i publiken inklusive jag spetsar öronen och ur högtalarna strömmar Old In Just One Day, som om det som hände tidigare aldrig hade existerat. Det var det vi i göteborgsmun kallar magi.

Åter till fredagen den åttonde augusti, 2008. Jag står i en park, mitt i centrala Göteborg. Sista ackordet på The Middle Class ringer ut och jag tittar bort mot min vän och vapenbroder när han inleder Old In Just One Day. Då färdas jag tillbaka i tankar och tid och befinner mig återigen på Emmabodafestivalen 1997. Med ögonen överfyllda av tårar försöker jag intala mig själv att det bara är rock n' roll och att jag gillar det, men det spelar ingen roll längre. Från och med då är hela världen Broder Daniel och det är större än rock n'/or roll.

Broder Daniels sista konsert var väldigt speciell. Samtidigt som det kändes sorgligt med tanke på att jag har följt bandet från vaggan till graven, så var det samtidigt högtidligt och vackert. När No Time For Us klingar ut gråter hela Slottsskogen. Jag gör det också, men fann något positivt i det hela. Alla låtar och skivor finns ju kvar! Hela YouTube är fyllt med nostalgiska klipp från tv och från konserter.

Jag kommer att minnas fredagen den åttonde augusti, 2008 som en oerhört fin dag. Att skriva att det var en värdig avslutning är att ljuga. Det var större än värdigt. Mycket mycket större.

Ett öppet brev från Hästpojken

Det figurerar en massa rykten om bandet i tidningar och på nätet och vi vill härmed klargöra allt, en gång för alla.

Aftonbladet skriver, "Efter bara 40 minuter slutade bandet, i stället för att spela hela den timmen som de fått till förfogande". Vi har släppt en skiva. Den klockar in på cirka 32 minuter och ett par sekunder. Borde vi kanske spela igenom skivan en gång till? Vi har till och med gjort så att vi har lagt till låtar för att dryga ut settet. När vi turnérar med nästa skiva lovar vi att vi kommer att kunna spela en hel timme.

Ett ögonvittne säger till Aftonbladet, "Basisten fick sätta sig och vila på en förstärkare mellan två låtar". Under låten 'Utan personlig insats' spelar bara Martin och Adam. Då brukar vi andra i bandet gå av scenen, men eftersom vägen mellan scen och loge var lite avig bestämde vi oss för att stanna kvar och Joel valde att sätta sig ned. Det hade absolut inget med utmattning att göra.

Arrangören säger till Expressen, "De sprang runt nakna och hade sig". Vi vet att det inte är lagligt att vara naken på allmän plats. Vi spelade i bar överkropp och om det är att vara naken så anser vi i Hästpojken att regeringen borde se över lagarna rörande solbad. Sedan kanske några utav oss inte är så snygga i bar överkropp, men det är vår ensak.

Någon i personalen säger till Expressen, "När bandet avslutat sin konsert försökte ett par av bandmedlemmarna att ta sig upp på scenen där Håkan Hellström uppträdde". När man spelar i band får man en biljett till klubben för inbördes beundran. Man hänger backstage och snackar med andra band om gig, var man har varit och vart man ska åka härnäst. Det händer också att man står bakom scenen och tar sig en titt på sina vänner när de spelar. Håkan och de andra medlemmarna i hans band är våra vänner och vi skulle aldrig någonsin göra något för att förstöra ett framträdande. Vi hade snackat med personal från Håkans crew innan och frågat om det var okej att vi stod där och det var helt lugnt.

Igår stod att läsa i Barometern, "Hästpojken kommer inte att spela på Stadsfesten i Kalmar. Orsak: Bandmedlemmarna uppträdde berusade på Kaliberfestivalen". Vidare står att läsa, "Destination Kalmar kommer ändå att betala Hästpojken det utlovade gaget". Vi har gjort ett flertal nyktra spelningar och respekterar alltid de krav som arrangören ställer på oss. Om det är alkoholfritt som gäller så är vi alkoholfria. Vad som är synd är att skattebetalarna i Kalmar betalar för något de inte får se. Det tycker i alla fall vi, och det tror jag att de som sett fram emot att se oss i Kalmar också tycker.

I och med detta inlägg hoppas vi att all ryktesspridning och smutskastning upphör. För visst är det så att det sällan gynnar någon.


På återseende (längst fram),

Eder Hästpojken

Skägg och mustasch eller bara lö

Jag vill odla skägg. Eller åtminstone en mustasch. Alla stora män - levande eller döda - har, eller hade, någon form av ansiktsbehåring. Jag kommer aldrig att bli någon stor man. När jag dör kommer ingen minnas varken mitt skägg eller mig. Se bara på Papa Hemingway. Se bara på det där skägget. Herregud!

Vid ett par tillfällen har jag försökt odla mustasch. Den var patetisk båda gångerna, men när jag tog med den på krogen så haglade komplimangerna - Det är grymt att du sportar en mustasch trots att den nästan är osynlig

Jag blev naturligtvis glad för jag såg att folk var uppriktiga. En annan gång tog jag med mustaschen på fin restaurang bara för att retas med mamma. Det slutade med att mamma retades med mig och pappa fick gå in och ta mig i försvar.

Vi ses på Way Out West - längst fram med mustasch (om jag nu får tag i en biljett, vill säga)!

Turneanekdoter del III: Sporta med Hästpojken

Ni kommer under de närmsta dagarna få följa med hästen på en resa. En resa som börjar i Storås utanför Trondheim och slutar i Göteborg. Ni kommer att kunna känna doften av turnébuss, höra dåliga vitsar och äta både bra och dålig turnékost tillsammans med Hästpojken. 

I Storås utanför Trondheim ligger ett litet gulligt hotell. Det heter Saga eller Trollheim och hyser förmodligen vanligtvis bara tjocka tyska turister sugna på fjällvandring och Det Riktiga Norge. Vi trivs redan innan vi hunnit checka in. Rummen är spartanska och det är bara bra, för då får vi hänga i trädgården.

När man bor på hotell mitt ute på landet räknar man inte med att det finns bar eller möjlighet att ens köpa svalkande läsk efter en otroligt varm bilfärd, men hotell Saga är inte som andra hotell på landet. Vi träffar ägaren och frågar om vi skulle kunna köpa ett gäng Ringnes. "Inga problem", säger ägaren och springer iväg för att hämta våra öl. På frågan om det är okej att vi dricker våra Ringnes i trädgården svara ägaren, "överallt, det går bra". Vi älskar ägaren  och använder hans svar som en stämningsförhöjare hela tiden när vi känner oss lite trötta.

Ölen serveras och Joel och Oskar utmanar mig och Martin på en match i badminton. Joel och Oskar har solen i ögonen och lyckas förpassa ett förvånansvärt litet antal fjäderbollar i plast över nätet. Martin och jag är värdelösa och lyckas förpassa samma förvånansvärt lilla antal över det spartanskt uppsatta nätet. Efter cirka tre minuters spel går bollen sönder och istället för att sväva läckert genom luften som fjäderbollar annars gör flyger bollen likt en projektil upp på ett tak. Matchen stoppas. Enligt Joel vann han och Oskar med 21 mot 0. Frågar du Martin eller mig så är resultatet det omvända.

Vi sätter oss i en kool trädgårdsgrupp tillverkad av stockar och njuter av solen. Oskar som är på god väg att klå Ralph Lauren i titeln om världens djupaste solbränna lägger sig på  gräset och ger solen ytterligare en chans att bronza hans kropp (innan sommaren är över kommer Oskar att ha snott den där titeln). 

Vi beställer in ett par Ringnes till och ber ägaren om att få låna en fotboll. Att låna ut en fotboll gör ägaren mer än gärna. Idag kanske han ångrar sig... Jag har aldrig varit bra på någon sport och fotboll är den sport jag förmodligen är sämst på. Men Joel som varit hockeymålvakt borde ju besitta någon form av känsla för bollspel. Det gör han inte. I ett par minuter gör vi som stjärnorna och försöker hålla bollen i luften med hjälp av nickar, klackar, bredsidor och knän. Det går bra för vissa och lite sämre för andra. Helt plötsligt tar Joel plats i leken och begär att få en så kallad smörpass så att han får göra tio på foten. Någon skickar över en riktig smörpass som när den träffar Joels fot flyger rakt på ett fönster och krossar detta. Matchen stoppas. Igen. Ägaren säger till oss att det är sånt som händer när man kickar boll och vi älskar honom ännu mer och beställer in en runda underbar Ringnes till. Bilden ovan visar Joels lilla mästerverk, Den Trasiga Rutan.

Vi borde få någon form av sponsoravtal med Ringnes i och med detta inlägg. Dels för att jag skrivit namnet vid ett par tillfällen men också för att det är förbannat bra öl!

Över och ut!